One-way Communication

Everyone is entitled to my opinion.

Jag är sur. (Är någon förvånad?)

Jag är sur som fan över att det verkar som om jag inte längre kan kalla mig feminist. 

Jag läser och jag läser och jag läser vad folk skriver om feminism, jag hör vad de jävla antifeministerna säger, jag hör vad feministerna svarar, och jag blir ärligt talat uppgiven. 

Jag har gått runt i flera år nu och med bestämdhet hävdat att feminism inte handlar om att ensidigt lyfta upp kvinnors rättigheter, utan att fokus nu för tiden ligger på att frigöra hela samhället, männen inklusive, från de könsroller som hindrar oss från att agera som fritt tänkande människor i första hand och istället tvingar oss att se på världen och oss själva utifrån vårt kön. 

Jag har hävdat att det är skitviktigt att både mäns och kvinnors erfarenheter av könsförtryck måste få lov att synas, att vi måste ha ett pluralistiskt förhållingssätt till könsmaktsordningen och inte tro att bara för att det ena könet är förtryckt så skulle det per automatik innebära att det andra könet inte är det. 

Jag blir så sjukt provocerad av antifeministernas dolda(?) agenda att försöka få tolkningsföreträde över feminismen. Men ännu mer provocerad blir jag av feminister som försvarar den bild som antifeministerna målar upp. 

Det är dessvärre Hanna Fridén, om jag i övrigt och stort beundrar, som fick bägaren att rinna över för mig, närmare bestämt i den radiodebatt hon hade med Pär Ström i Radio 1. För där säger hon nämligen precis det som jag försökt motargumentera så länge, nämligen att feminismen har som huvudfråga att lyfta just kvinnors situation. (Nej, det är inte ordagrannt citerat men det är så jag minns det, om jag fullständigt missuppfattat det uttalandet får jag verkligen be om ursäkt och skriva en dementi.) 

Men vafan. Det kan jag ju inte skriva under på! Om det ÄR det som är den allmängiltiga bilden av feminism även hos feministerna, så är jag tvungen att byta etikett. 

Min feminism går ut på att könsroller och förväntningar på kön är degenererande för de enskilda individerna och samhället i stort och borde motarbetas till fördel för en syn på människor som just människor, med förståelse för deras individuella erfarenheter. 

Min feminism går ut på att vi lever i traditionen av ett samhälle där kvinnor är underlägsna männen, där manliga egenskaper värderas högre än kvinnliga i det offentliga rummet och tvärtom, kvinnliga egenskaper värderas högre i det privata.

Att även om de flesta lagar, regleringar och stadgar slår fast att diskriminering är förbjudet, så lever vi fortfarande med tankar om att män som vill arbeta med barn är misstänkta pedofiler och att kvinnor som vill vara topchefer är egoister som missgynnar sina barn. Och att detta är ytterst dåligt för både män och kvinnor. 

Jag är medveten om att kvinnor och män upplever begränsningar i sina vardagsliv enbart på grund av vilket kön de tillhör, var och en på sitt sätt. Och jag tycker att det är viktigt, nej faktiskt mer än viktigt, grundläggande för jämställdhetsarbetet att båda tas på allvar, att vi arbetar tillsammans, att vi tillsammans kan se att de normer som får oss att hävda att kvinnor passar för vissa saker och män passar för andra har att göra med att vi av patriarkal tradition byggt ett samhälle anpassat främst för manliga stereotypa tendenser, åsikter och egenskaper som inte ens särskilt många män kan leva upp till. 

Så om den första feministiska vågen handlade om kvinnors rättigheter och den andra vågen handlade om kvinnors liv och förtryck kanske den tredje vågen kan handla om bägge könens frigörelse från normer som härstammar från en dikotom könsindelning? 

Således: min nya etikett kommer från och med nu vara 

Postpatriarkal genusaktivist. 

…om ingen har något bättre förslag, vill säga? 

3 years ago
  1. onewaycommunication posted this